Turskidor i Vålådalen 2025 - Dag 3

Ett regelbundet skrapande ljud från tältduken väcker mig på morgonen. Snöfallet som började någon gång under natten skapar högar på tältet som glider av med jämna mellanrum. Vinden är nästan obefintlig och i tältet har jag haft runt noll grader hela natten vilket gjort att jag sovit som ett barn. Någon kondens har jag inte heller den här morgonen men det beror nog på att tempen inte sjunkit allt för mycket inne i tältet.

Morgon med nysnö.

Hilleberg och Åsnes i snön.

Efter att jag har slitit en del med snöpinnarna är vi redo för avfärd vid tiotiden. Tomas och Sofie går nerför de första backarna, själv kör jag på utför utan att tveka. Personligen tycker jag utförskörningarna är det roligaste med turskidåkning. Det är lixom lön för allt slit uppför och nu när snön kommit tillbaka blir det än bättre utför, särskilt när pulkan ger en extra knuff bakifrån.

Tälten rivs och pulkorna packas.

Betydligt skönare underlag nu när det snöat en del.

Vinden har vi i ryggen så det ymniga snöfallet gör ingenting, tvärtom är det ett ganska trevligt inslag efter den soliga gårdagen. Snön är mjuk och glidet är bra, men allt eftersom höjdmätaren sjunker börjar snön frysa fast under våra stighudar. Det blir allt värre och efter ett lunchstopp byter Sofie stighudarna till nya fina för att försöka få bukt med problemet. Själv har jag bara de långa stighudarna som alternativ så får fortsätta köra vidare med de korta.

Jag rödklädd som vanligt. Foto: Tomas.

Sofie och Tomas skidar längs sjökanten.

Efter lunch flyger Sofie fram och försvinner i fjärran medan jag och Tomas kämpar på över myrlandskapen. Pulsen stiger allt mer och det blir jobbigare för varje meter. Till slut kommer Tomas på den briljanta idén att plocka bort hudarna helt och voila, plötsligt har vi bra glid och helt ok grepp i den allt mer tilltagande kramsnön. Lärdomen blir att vid nollgradigt och snöfall kan helt hudlösa skidor fungera minst lika bra.

Snöbeklädda stighudar.

Min egna lösning för att komma åt maten inne i pulkan.

De sista brantaste utförskörningarna innan Vålådalen blir nu extra roliga med det allt tjockare snötäcket samt helt hudlösa skidor. I ett nafs har jag tagit de sista kilometerna innan bilparkeringen i Vålådalen dyker upp. Tomas och Sofie kommer strax efteråt och vi kan bara konstatera att trots förutsättningarna blev det en lyckad tur. Vi har fått vind, sol, snö samt både pluss- och minusgrader. En blanding av det mesta helt enkelt. Ger man sig bara ut blir det oftast bra.

Fina gamla träd i området.

Sofie med nya stighudar.

Turskidor i Vålådalen 2025 - Dag 2

Nattens blåsväder har upphört nästan helt till morgonen och tack vara vinden samt några enstaka minusgrader har jag inte det minsta kondens i mitt tält på morgonen. Vid tvåsiffriga minusgrader och svag vind brukar det vanligtvis vara ett problem i mitt Hilleberg Soulo som jag tycker är mer lämpat för sommarhalvåret då ventilationen i innerältet är undermålig för vintertältning i mitt tycke. Jag har förvisso ett mesh-innertält jag skulle kunna testa att använda på vintern om det eventuellt skulle kunna hjälpa?

Tält med utsikt.

Ottfjället och Tomas.

Tomas och Sofie är i full gång med morgonrutinerna. Jag ser hur de springer runt tältet en bit bort när jag slår upp dörren och kokar min frukostgröt sittandes i tältstolen. På överkroppen har jag min dunjacka och benen har jag kvar i den varma sovsäcken. Så länge man är varm och torr behöver inte vintertältning vara komplicerat.

Frukost på gång i tältet.

Gårdagens blöta och mjuka snö är nu stenhård på morgonen och skaren bär precis överallt. Undrar hur jag ska få loss mina snöpinnar i denna betongsnö? Det får bli ett problem för morgondagen då vi tänkt göra en dagstur idag och så stanna här ytterligare en natt.

Jag med lånad ryggsäck för dagstur. Foto: Tomas.

Sofie och jag på dagstur. Foto: Tomas.

Himmelen är blå och solen strålar för fullt när vi beger oss mot Lunndörren. Vi har fått höra att stora delar av sträckan saknar snö och mycket riktigt, bara någon kilometer norr om Lunndörrsstugan är det helt bart så vi lämnar skidorna här och promenerar en bit innan lunchstopp på en varm och solig plats.

Ledkryssen och Tomas på håll.

Sofie på isen.

Här var det bart!

Lunchsolning.

Efter lunchen och en del solande i sluttningen tar vi oss tillbaka till Lunndörrsstugan som nu badar i eftermiddagssolen. Även om det är kul att ta sig vidare till nya ställen har dagsutflykter sin charm de med. Det blir ett annat fokus och man kan ta dagen i ett betydligt lugnare tempo.

Tomas på dagstur.

Lunndörrsstugan i mitten och bastun till höger. Den vänstra tillhör stugvärdarna.

Köket vid Lunndörrsstugan är tomt så vi spenderar resten av eftermiddagen där inne för yatzy-spel och middag. Givetvis blir det vedeldad bastu också denna kväll och isvaksbad för egen del. Tomas tror jag är i fyra gånger totalt, men för mig räcker ett dopp. Kvällen är nästan helt vindstilla och himmelen stjärnklar med en ringformad mångård. Precis en sådan avslutning man vill ha en fin dag på fjället. 

Tomas hämtar vatten.

Tomas påväg upp ur isvaken.

Stjärnklart och isvaksbadande människor på sjön.

Turskidor i Vålådalen 2025 - Dag 1

Med siktet inställt mot Stendalsstugorna har jag tagit täten när vi lämnar bilarna bakom oss i Vålådalen. Tomas och Sofie ligger tätt i ryggen denna soliga och fina vinterdag. Det har varit några rejält blåsiga och blöta dagar tidigare under veckan men nu har vi äntligen kunnat ge oss iväg.

Sofie färgglad som vanligt.

Fin utsikt söderut.

Efter någon kilometer och en del slit med pulkorna över snötomma partier undrar Tomas om vi verkligen är påväg mot Lunndörrsstugan. Det visar sig att snötillgången mot Stendalsstugorna är allt för dålig och därför blev Tomas och Sofie rekomenderade Lunndörrsstugan istället, men den informationen kom inte hela vägen fram så bara att vända tillbaka när missförståndet uppdagats. Tur att Tomas upptäckte felet tidigt och att vi bara hann skida knappa kilometern i fel riktning, som jag trodde var rätt.

Jag och Sofie. Foto: Tomas.

Tomas och solen.

Tomas och Sofie.

De första två kilometerna mot Lunndörrsttugan är något slitsamma med pulkan då stigningen är ungefär hundra höjdmeter. Därefter kommer vi upp på lite mer platta myrområden med en riktigt fin utsikt mot de mäktiga fjällen söderut och då klockan början närma sig lunch blir det bra med en matpaus här.

Tunt med snö på en del håll.

När solen skiner är det svårt att inte vara glad.

Snöttillgången på myrområdena är betydligt sämre än där träden skuggat och skyddat för vinden, men det är ändå tillräckligt för att ta sig fram även om vi på vissa ställen får ta sidospår från den kryssmarkerade vinterleden. Vattendragen är öppna på många håll, men det går bra att skida trots att vi vid något enstaka tillfälle får en ordentlig skidtvätt i klart fjällvatten. 

Tomas och Sofie skidar i regnet.

Solen har skinit på oss hela förmiddagen, men någon timma efter lunch drar mörkare moln in med en del lättare regnskurar då termometern visar några plussgrader.  

Vi närmar oss Lunndörrsstugan.

Framme vid Lunndörrsstugan har regnet upphört då vi reser tälten och säkrar upp dem ordentligt inför nattens blåsoväder. Jag kan nyttja en del fjällbjörkar som säkringspunkter och här är bra med snödjup för att gräva en grop i förtältet. Allt blir så mycket bekvämare när man kan sitta mer normalt i tältet.

Tältresning på gång. Platsen var dock för blåsig så mina grannar flyttade en bit bort.

Här sover jag i natt.

Efter den obligatoriska vedeldade bastun samt lite kvällshäng i stugans kök är det dags att krypa ner i vintersäcken och avsluta den här dagen som trots en del regnande varit klart över förväntan. Visst har det varit isigt och bart på sina håll men vi tog oss fram relativt smidigt trots förutsättningarna.

Tomas skidar i kvällsljuset.

Välfyllt kök.