Turskidor i Vålådalen - Dag 3

-12˚C visar klockan då jag kollar den mitt i natten. Det känns, för jag får dra igen sovsäckens öppning ordentligt runt ansiktet för att inte frysa, trots att min vintersäck har en komforttemperatur på hela -32˚C. Nu sover jag i ett bomullslakan iförd enbart kalsonger så någon hjälp av ett underställ får jag ju inte. Insidan av tältet är som vanligt täckt av frost, men extra mycket denna morgon vilket tyder på att det varit kallare. Jag har lärt mig att inte tända någon gasollykta på morgonen för då tinar bara frosten och så får man fuktproblem istället. Bättre är då att bara skaka ur tältet när man tömt det på saker. Kupoltält har sina fördelar helt klart.

Ännu en fin morgon.

Solen skiner för fullt och en svag vind smeker fjället när jag börjar skida västerut mot Vålåstugorna. Det går inte riktigt att åka med bara underställströja så idag får jag använda skaljackan samt de korta dunbyxorna. Hittills har turen gått mestadels nedanför kalfjället men nu är vi precis i kanten.

Död, men även levande. Precis som det skall vara om vi låter träden vara ifred.

Underlaget är ordentligt isigt och idag är jag glad över att slippa ha hund som drar framåt i full fart. Varför måste det vara så binärt eller finns det draghundar som anpassar farten efter förarens behov? Jag har startat lite tidigare än de andra och väntar bara på att Kathrine och Torbjörn skall blåsa förbi med sina hundar i full fart. Det sker inte och jag börjar misstänka det isiga underlaget gjort att de inte längre kan köra på i vanligt tempo. Håller man lite fart utan hund så är 5km/h lagom medan ungefär det dubbla med hund.

Fina gamla träd i reservatet.

Tomas och Sofie kommer dock ifatt strax efter passeringen av Vålån innan stigningarna tar vid. Kort därefter hinner hundekipagen äntligen upp oss. Vi andra fortsätter utan skidor uppför de branta stigningarna, det är enklast så. Kathrine är trött och hungrig så de stannade för lunchstopp redan innan stigningarna visar det sig senare medans vi andra tog lunchstoppet på toppen.

Torbjörns vs min pulka. Den ena väger uppskattningsvis dubbelt så mycket som den andra.

Innan Vålåstugarna får vi ytterligare en stigning på ca. 40-50 höjdmeter men kort därefter börjar terrängen slutta svagt utför hela vägen mot stugorna. Torbjörn och Kathrine har stannat till för en fikapaus i solen så vi gör detsamma under en kort stund innan fortsatt färd mot stugorna. Ett tunt lager av pudersnö har lagt sig på det hårda underlaget så det blir en rätt rolig skidåkning härifrån efter alla höjdmeter som tidigare tagits.

Tomas och Sofie utan skidor.

Fikapaus i pudersnön.

Fikapaus med utsikt.

Efter stugorna fortsätter terrängen svagt utför. Nu är vi inne på en tämligen vältrafikerad skoterled vilket gör underlaget helt perfekt. Hårt och packat men ändå en lös mjuk hinna på toppen som ger bra fäste och håller skidorna på plats. Den friska fjälluften blir nu tyvärr uppblandad med skotrarnas avgaser vilket verkligen inte är något jag uppskattar, men utan skotrarna hade vi å andra sidan inte haft så bra underlag. Tack vare den svaga västliga vinden blåser avgaserna snabbt bort från spåret. Vi glider ca. 4 km norrut från Vålåstugorna i rask takt och jag känner mig för ovanlighetens skull riktigt pigg. Tänk att den känslan skulle komma efter tre dagars slit på fjället.

Jag poserar för kameramannen. Foto: Tomas.

Jag och Sofie norr om Vålåstugorna. Foto: Tomas.

Tomas och Sofie skidar på.

Vid Kroktjärnarna planerar vi slå läger, men när vi i utförsåkning och fint underlag når fram innan hundekipagen börjar vi misstänka att det hänt något. Kathrine kommer ensam efter en stund med båda hundarna och förklarar att Torbjörn kört genom skaren, skurit sig på smalbenet och trillat. En väska åkte av pulkan i samma veva vilken han nu åkt tillbaka för att hämta. Vi slår läger, lagar mat och hänger sen efter skymning en stund utanför tälten. Det är helt vindstilla och inte så där kallt som tidigare tack vare molnen som drog in idag. Ingen risk för att frysa i natt med andra ord.

Gropen i förtältet klar och då kan man vara så här glad. Foto: Tomas.

En mörbultad Torbjörn dyker upp en stund senare.

Lägerplatsen vid Kroktjärnarna.