Turskidor i Vålådalen - Dag 2

Natten blev kylig och då jag kollade temperaturen på min klocka visade den -9˚C, så gissningsvis ett par grader kallare utanför tältet. Jag sov helt ok för att vara första tältnatten trots att jag hade en buff neddragen över näsan med enbart en liten öppning för munnen och näsborrarna.

Kall morgon.

Morgonsolens strålar färgar fjälltopparna i fjärran.

Tänt var det här. En kall morgon som denna hade det varit fint med en kamin.

Jag drar snabbt på mig kläderna och fixar frukosten under en helt vindstilla och solig morgon. Tanken är att idag skida in en bit mot Lönndörren och sen tillbaka men när alla är startklara tar vi ett gruppbeslut att fortsätta raka spåret mot Vålåstugorna istället. Några av oss är trötta efter gårdagens stigningar så det får bli en lite kortare och enklare tur denna fina vinterdag. Tid ute är det viktiga, inte distans. Det har jag lärt mig av Erik och Pia.

Torbjörn snålar inte med packningen, men sen har han lite mer ork än oss andra.

Tomas och vintervårsolen.

Tomas & Sofie verkar nöjda med dagen.

Våfflan drar mig några kilometer västerut men när det börjar gå utför lämnar jag över henne till Torbjörn. Att åka utför med enbart turskidor samt korta stighudar under fötterna har jag inga större problem med, men att gör det med en hund som vill framåt i full fart samt en pulka som trycker på är en helt annan sak.

Innan passeringen av Lunndörrsån får vi en bra utförslöpa. De andra tar av sig sina skidor men jag väljer att åka utför trots pulkan som trycker på i ryggen. Utan att skrävla allt för mycket har jag ju trots allt placering 316 som bäst i ett Vasalopp så att stå på längdskidor utför kan jag hyfsat och turskidorna är dessutom något bredare och stabilare.

Tomas spanar mot horizonten.

Bakisvila eller bara lunchkoma i solen?

Vatten behöver man inte släpa på i fjällen. 

Jag färgmatchad som vanligt, åtminstone för nu. Foto: Tomas.

Någon kilometer efter ån plockar vi av oss skidorna och påbörjar stigningen på 120 höjdmeter upp till kalfjället. Pulsen försöker jag hålla nere någorlunda genom att ta regelbundna pauser. Att köra på i samma tempo som förut går inte längre men tar jag bara mina turer i lite enklare tempo brukar det ändå gå helt ok. Sofie har däremot inga bekymmer med orken utan traskar på i en imponerande fart och försvinner snabbt utom synhåll.

En lite mer lättklädd jag i slutet av dagens stigningar. Foto: Tomas.

Vid trädgränsen hinner Kathrine, Torbjörn och hundarna ikapp oss andra. Vi fortsätter en bit på platten och slår läger i en mysig liten dal som badar i kvällssolen. Det är så varmt att man här kan gå runt i bara underställströjan vid tältresningen.

En dag som denna är det underbart på fjället.

Nu när tältet står på snö passar jag på att gräva en grop i förtältet för benen så att sittställningen blir lite mer normal än den jag vanligtvis brukar tröttna på efter bara några dagars krypande intill marken. Just det blev extra tydligt under min Sverigepaddling sommaren 2015.

Fint kvällsljus.

Trots att min mobil har varit i flightmode sedan starten igår börjar batteriet tryta, men tack vare Sofies powerbank kan jag fortsätta hålla liv i telefonen för fortsatt fotograferande. Något mobilnät har jag inte då SIM-kortet blev låst efter att jag haft mobilen avstängd under natten och koden kan jag inte utantill. Lika bra är väl det för något nät har jag ändå inte saknat.

Tälthäng och en glödhet kamin. 

Efter en stunds kvällshäng i Kathrines och Torbjörns vältempererade tält kryper jag in i min egna iskalla bostad, men tack vara den medhavda gasollyktan får jag snabbt upp värmen. Givetvis lyckas jag bränna hål på innertältets duk under processen så får väl låna Sannas symaskin till sommaren. Nu dags att sova.