Under flera års tid kretsade min fritid till stora delar kring konditionsträning. År 2013 var som allra intensivast då jag utöver ett heltidsjobb tränade 590 h och tillryggalade en sträcka av 8155 km i olika träningsformer, mestadels längdskidor och rullskidor. Jag toppturade även för första gången i Abisko samma år, samt en sväng i Jämtlandsfjällen 2016, men annars inget mer sedan dess. Jag äger följaktligen flera par längdskidor, men har aldrig ägt skidor för utförsåkning och inte heller skidor för topptur. Nu när jag bor i Åre över vintern kände jag att det var dags att skaffa egna grejer och då en hybridlösning så att jag kan ägna mig åt båda aktiviteter.
Färdvägen för dagen. Start vid Leråliften, sen Åre Ski Touring och sist sommar-/vinterleden till toppen.
Hittills denna vinter har jag bara åkt utför med skidorna men idag har det äntligen blivit dags att plocka fram stighudarna då jag tänkt bestiga Mullfjället. Ensam och topptur är ingen bra kombination men nu väljer jag att följa en utstakad led specifik för topptur och där lavinrisken är i princip helt obefintlig. Dessutom är lavinfaran just idag nere på en etta i hela området.
Till topps!
Leråliften från Duveds skidanläggning ger mig 227 höjdmeter utan ansträngning och vid liftens slut ändrar jag sen skidor och pjäxor till gåläge samt monterar stighudar. Det är idag nästan helt vindstilla, någon minusgrad och ett lättare snöfall kommer och går. Jag följer den skyltade leden som så småningom ansluter till den markerade sommar- och vinterleden.
Välmarkerad led.
En liten skyltrenovering hade inte skadat här.
Strax efter att jag når sommar- och vinterleden blir terrängen något flackare och egentligen lite för dålig lutning för utförsåkning men när jag ändå är här vill jag upp till toppen och ta en titt på utsikten samt stugan. Molntäcket spricker upp kortare stunder och solen tittar fram vilket gör mig än varmare, men då jag närmar mig toppen tilltar en svag vind västerifrån som svalkar skönt.
Black Crows Freebird med Salomon Shift-bindning i gåläge.
Toppstugan på Mullfjället.
Vid stugan tar jag en vila, äter lite samt improviserar ihop ett kamerastativ med mina stavar. Jag blickar österut mot Ullådalen samt Åreskutan. Vacker utsikt åt alla håll men lite synd på molnen som gömmer en del av det fina denna vinterdag som annars hade fått fem stjärnor av fem möjliga.
Liten men naggande god toppstuga.
Pomoca Climb Pro S-Glide. Bästa stighudarna på marknaden?
Ullådalen samt Åreskutan.
Renfjället i sydostlig riktning. Där finns ett mindre liftsystem på södra sidan om man vill korta av toppturen.
Underlaget består av en hård skorpa som täckts av ett 5-10 cm pudertäcke de senaste dagarna. I min smak helt perfekt så utförskörningen blir riktigt skoj. Puder i all ära, men när det är för mycket tycker jag det bara blir krångligt att svänga, men så är väl min teknik i backen kanske inte den bästa.
Lätt snöfall under utförskörningen.
Leråliftens topp ligger ca. 655 m.ö.h. och Mullfjället 1031, så det blir en relativt enkel topptur med knappa 380 höjdmeters stigning. I tillägg får man liftens 227 höjdmeter påvägen ned så hela åket från toppen av Mullfjället till Duved hamnar då på ungefär 600 fallhöjdmeter. Inte jätteimponerande men ändå ett lagom långt åk med svenska mått mätt. Det här är en perfekt nybörjartur med obefintlig lavinrisk, så kanske tar jag denna tur fler gånger innan jag lämnar fjällen för denna gång. Nästa gång kanske på vanliga turskidor?
Sista natten på turen blir inte lika kall som de andra, jag gissar kring -5˚C vilket gör att jag för en gångs skull sover ganska bra. Fjällräven väcker mig dock vid halvtvåtiden på natten med sitt ylande i närheten av tälten. Det är en smått magisk känsla att i en varm sovsäck ligga och lyssna tätt inpå naturen.
Frost på pulkan även denna morgon.
Idag är alla ovanligt snabba med sin packning och färdiga t.o.m. före utsatt tid. Rutinerna verkar sitta för de flesta eller så har vi bara hemlängtan. Klart är i alla fall att det är hela 240 höjdmeter utför till Vålådalen så idag får vi väldigt mycket hjälp av terrängen.
Tomas bygger sig en stol till frukosten.
Kathrine och Torbjörn plocka ihop sitt cirkustält.
Dagen börjar med en svag uppförsbacke under någon kilometer men efter att ha svängt av mot Vålådalen börjar en lång och relativt brant utförslöpa. Jag kör på utan att fega och håller mig på benen. I botten av första backen blåser jag förbi Torbjörn som går med sin tunga pulka och ännu lite längre ned hinner jag ikapp Kathrine som har en lättare pulka och därför kör också hon som jag ner utan att plocka av sig skidorna.
Tomas lättklädd som vanligt.
En lite mer påpälsad jag denna dag.
Efter de brantaste backarna tar vi ett lunchstopp och väntar in Tomas samt Sofie som har fått en sträckning i ljumsken så hon väljer att gå hela vägen härifrån in till Vålådalen. Kathrine föreslår vi fördelar Sofies packning i våra pulkor men det kommer inte på tal. Hon ska ta sig hela vägen i mål för egen maskin och särskilt långsamt går det inte heller.
En promenerande Sofie traskar på i bra fart sista biten.
Torbjörn är nöjd med dagen, troligtvis Våfflan också.
Sedan starten i tisdags har turen gått inom Vålådalens naturreservat men det är först nu vi börjar komma till de riktigt fina skogsområdena med ett stort antal silverfuror, hänglavsdraperade träd och gott om död ved. Skogsområdena som omger myrlandskapet är färgade av alla silvergrå döda grenar som indikerar att dessa träd har en hög ålder. Det värmer en skogsentusiast som mig. Hela turen har varit fantastiskt fin och varierande både över och under trädgränsen. Att sen vinden varit helt frånvarande och solen lyst på oss nästan alla dagar gör det hela inte sämre. Det här gav helt klart mersmak till fler fjällturen. Tack för att jag fick följa med!
Myrskogsområden något väster om Vålådalen.
Gammal fin skog.
Tomas kämpar på i de sista korta stigningarna innan Vålådalen.
-12˚C visar klockan då jag kollar den mitt i natten. Det känns, för jag får dra igen sovsäckens öppning ordentligt runt ansiktet för att inte frysa, trots att min vintersäck har en komforttemperatur på hela -32˚C. Nu sover jag i ett bomullslakan iförd enbart kalsonger så någon hjälp av ett underställ får jag ju inte. Insidan av tältet är som vanligt täckt av frost, men extra mycket denna morgon vilket tyder på att det varit kallare. Jag har lärt mig att inte tända någon gasollykta på morgonen för då tinar bara frosten och så får man fuktproblem istället. Bättre är då att bara skaka ur tältet när man tömt det på saker. Kupoltält har sina fördelar helt klart.
Ännu en fin morgon.
Solen skiner för fullt och en svag vind smeker fjället när jag börjar skida västerut mot Vålåstugorna. Det går inte riktigt att åka med bara underställströja så idag får jag använda skaljackan samt de korta dunbyxorna. Hittills har turen gått mestadels nedanför kalfjället men nu är vi precis i kanten.
Död, men även levande. Precis som det skall vara om vi låter träden vara ifred.
Underlaget är ordentligt isigt och idag är jag glad över att slippa ha hund som drar framåt i full fart. Varför måste det vara så binärt eller finns det draghundar som anpassar farten efter förarens behov? Jag har startat lite tidigare än de andra och väntar bara på att Kathrine och Torbjörn skall blåsa förbi med sina hundar i full fart. Det sker inte och jag börjar misstänka det isiga underlaget gjort att de inte längre kan köra på i vanligt tempo. Håller man lite fart utan hund så är 5km/h lagom medan ungefär det dubbla med hund.
Fina gamla träd i reservatet.
Tomas och Sofie kommer dock ifatt strax efter passeringen av Vålån innan stigningarna tar vid. Kort därefter hinner hundekipagen äntligen upp oss. Vi andra fortsätter utan skidor uppför de branta stigningarna, det är enklast så. Kathrine är trött och hungrig så de stannade för lunchstopp redan innan stigningarna visar det sig senare medans vi andra tog lunchstoppet på toppen.
Torbjörns vs min pulka. Den ena väger uppskattningsvis dubbelt så mycket som den andra.
Innan Vålåstugarna får vi ytterligare en stigning på ca. 40-50 höjdmeter men kort därefter börjar terrängen slutta svagt utför hela vägen mot stugorna. Torbjörn och Kathrine har stannat till för en fikapaus i solen så vi gör detsamma under en kort stund innan fortsatt färd mot stugorna. Ett tunt lager av pudersnö har lagt sig på det hårda underlaget så det blir en rätt rolig skidåkning härifrån efter alla höjdmeter som tidigare tagits.
Tomas och Sofie utan skidor.
Fikapaus i pudersnön.
Fikapaus med utsikt.
Efter stugorna fortsätter terrängen svagt utför. Nu är vi inne på en tämligen vältrafikerad skoterled vilket gör underlaget helt perfekt. Hårt och packat men ändå en lös mjuk hinna på toppen som ger bra fäste och håller skidorna på plats. Den friska fjälluften blir nu tyvärr uppblandad med skotrarnas avgaser vilket verkligen inte är något jag uppskattar, men utan skotrarna hade vi å andra sidan inte haft så bra underlag. Tack vare den svaga västliga vinden blåser avgaserna snabbt bort från spåret. Vi glider ca. 4 km norrut från Vålåstugorna i rask takt och jag känner mig för ovanlighetens skull riktigt pigg. Tänk att den känslan skulle komma efter tre dagars slit på fjället.
Jag poserar för kameramannen. Foto: Tomas.
Jag och Sofie norr om Vålåstugorna. Foto: Tomas.
Tomas och Sofie skidar på.
Vid Kroktjärnarna planerar vi slå läger, men när vi i utförsåkning och fint underlag når fram innan hundekipagen börjar vi misstänka att det hänt något. Kathrine kommer ensam efter en stund med båda hundarna och förklarar att Torbjörn kört genom skaren, skurit sig på smalbenet och trillat. En väska åkte av pulkan i samma veva vilken han nu åkt tillbaka för att hämta. Vi slår läger, lagar mat och hänger sen efter skymning en stund utanför tälten. Det är helt vindstilla och inte så där kallt som tidigare tack vare molnen som drog in idag. Ingen risk för att frysa i natt med andra ord.
Gropen i förtältet klar och då kan man vara så här glad. Foto: Tomas.
Natten blev kylig och då jag kollade temperaturen på min klocka visade den -9˚C, så gissningsvis ett par grader kallare utanför tältet. Jag sov helt ok för att vara första tältnatten trots att jag hade en buff neddragen över näsan med enbart en liten öppning för munnen och näsborrarna.
Kall morgon.
Morgonsolens strålar färgar fjälltopparna i fjärran.
Tänt var det här. En kall morgon som denna hade det varit fint med en kamin.
Jag drar snabbt på mig kläderna och fixar frukosten under en helt vindstilla och solig morgon. Tanken är att idag skida in en bit mot Lönndörren och sen tillbaka men när alla är startklara tar vi ett gruppbeslut att fortsätta raka spåret mot Vålåstugorna istället. Några av oss är trötta efter gårdagens stigningar så det får bli en lite kortare och enklare tur denna fina vinterdag. Tid ute är det viktiga, inte distans. Det har jag lärt mig av Erik och Pia.
Torbjörn snålar inte med packningen, men sen har han lite mer ork än oss andra.
Tomas och vintervårsolen.
Tomas & Sofie verkar nöjda med dagen.
Våfflan drar mig några kilometer västerut men när det börjar gå utför lämnar jag över henne till Torbjörn. Att åka utför med enbart turskidor samt korta stighudar under fötterna har jag inga större problem med, men att gör det med en hund som vill framåt i full fart samt en pulka som trycker på är en helt annan sak.
Innan passeringen av Lunndörrsån får vi en bra utförslöpa. De andra tar av sig sina skidor men jag väljer att åka utför trots pulkan som trycker på i ryggen. Utan att skrävla allt för mycket har jag ju trots allt placering 316 som bäst i ett Vasalopp så att stå på längdskidor utför kan jag hyfsat och turskidorna är dessutom något bredare och stabilare.
Tomas spanar mot horizonten.
Bakisvila eller bara lunchkoma i solen?
Vatten behöver man inte släpa på i fjällen.
Jag färgmatchad som vanligt, åtminstone för nu. Foto: Tomas.
Någon kilometer efter ån plockar vi av oss skidorna och påbörjar stigningen på 120 höjdmeter upp till kalfjället. Pulsen försöker jag hålla nere någorlunda genom att ta regelbundna pauser. Att köra på i samma tempo som förut går inte längre men tar jag bara mina turer i lite enklare tempo brukar det ändå gå helt ok. Sofie har däremot inga bekymmer med orken utan traskar på i en imponerande fart och försvinner snabbt utom synhåll.
En lite mer lättklädd jag i slutet av dagens stigningar. Foto: Tomas.
Vid trädgränsen hinner Kathrine, Torbjörn och hundarna ikapp oss andra. Vi fortsätter en bit på platten och slår läger i en mysig liten dal som badar i kvällssolen. Det är så varmt att man här kan gå runt i bara underställströjan vid tältresningen.
En dag som denna är det underbart på fjället.
Nu när tältet står på snö passar jag på att gräva en grop i förtältet för benen så att sittställningen blir lite mer normal än den jag vanligtvis brukar tröttna på efter bara några dagars krypande intill marken. Just det blev extra tydligt under min Sverigepaddling sommaren 2015.
Fint kvällsljus.
Trots att min mobil har varit i flightmode sedan starten igår börjar batteriet tryta, men tack vare Sofies powerbank kan jag fortsätta hålla liv i telefonen för fortsatt fotograferande. Något mobilnät har jag inte då SIM-kortet blev låst efter att jag haft mobilen avstängd under natten och koden kan jag inte utantill. Lika bra är väl det för något nät har jag ändå inte saknat.
Tälthäng och en glödhet kamin.
Efter en stunds kvällshäng i Kathrines och Torbjörns vältempererade tält kryper jag in i min egna iskalla bostad, men tack vara den medhavda gasollyktan får jag snabbt upp värmen. Givetvis lyckas jag bränna hål på innertältets duk under processen så får väl låna Sannas symaskin till sommaren. Nu dags att sova.
Äntligen har det blivit dags för vintertältning på fjället. Jag har gjort Jämtlandstriangeln med tält ett par gånger tidigare, men den senaste var för 12 år sedan och nu när jag ändå bor i Åre över vintern är det korkat att inte passa på att vintertura igen. Mina kajakkompisar Kathrine och Torbjörn (Nautopp) brukar tillbringa vintrarna här uppe och har som tradition att tura med Tomas och Sofie vecka 10. Det här året är inget undantag och jag passar på att följa med. Min tunga systemkamera lämnas hemma så alla bilder kommer tas med mobilen.
Kathrine, Torbjörn, Bamse och Våfflan.
Planen är att göra en liten kortare variant på den populära Vålådalsfyrkanten i Vålådalens naturreservat där vi först tar oss till Lunndörrsstugan, sen Vålåstugan och så tillbaka dit vi börjar genom att ta "genvägen" några kilometer söder om Stensdalsstugan. Totalt fyra dagar ute på fjället.
Torbjörn och Våfflan.
Lunndörrsstugan ligger ungefär 200 höjdmeter ovanför vår startposition och 12 km söderut så det blir en kämpig inledning på äventyret. Tack och lov får jag låna Våfflan så för mig blir det en ganska bekväm inledning.
Våfflan, hunden som drog mig till Stendalsstugan.
Våfflan drar mig raskt framåt och så länge Bamse håller farten längre fram är hon hela tiden benägen komma ikapp. Inte för nära, då saktar hon in, utan det gäller att hålla ett lagom långt avstånd så att hon hela tiden drar på med full kraft. Vintervårsolen lyser stark och inte ens en vindpust på fjället. Vi stannar för ett lunchstopp på vägen och väntar in de hundlösa åkarna som har det lite mer kämpigt i stigningarna upp från Vålådalen. Torbjörns pulka väger ungefär dubbelt så mycket som min så det är imponerande han tar alla höjdmeter helt utan draghjälp.
Sofie och Tomas lunchar i solen.
Väl framme vid Lunndörrsstugan möter vi två pratglada stugvärdar som till en början ger ett vänligt intryck. De har tyvärr inga tips på lämpliga tältplatser och pratar ingenting om tältavgifter så vi väljer en plats någorlunda nära stugorna så att vi kan nyttja toaletterna som är öppna för alla oavsett om man betalar eller inte.
Redo för natten.
När tälten är på plats avkrävs helt plötsligt en serviceavgift från samtliga deltagare då vi enligt stugvärdarna befinner oss inom stugornas "intresseområde". Hundar får man inte ta med till stugorna så för Kathrine och Torbjörn blir det hela rätt meningslöst. En irriterad stämning infinner sig och vore det inte för den vedeldade bastun som finns här hade jag aldrig betalat oavsett vad gubbarna sagt. Det var länge sedan jag badade bastu och när den nu finns här på fjället med en isvak intill är det faktiskt värt de 300 kr jag måste betala.
Utsikten norrut från vår lägerplats.
Hilleberg Soulo redo för natten.
Tomas, Sofie och jag passar på att ta en kvällsbastu nu när vi betalat 900 kr tillsammans. Ett par äldre damer som skidat hit på vanliga längdskidor är också i omklädningsrummet. De river av sig sina kläder utan att skämmas medan vi andra är lite mer pryda i våra badkläder. Bastun är ordentligt varm och det behövs inte många skopor vatten innan det är dags för bad i isvaken. Tomas har inga problem med att doppa sig helt och hållet medan jag nöjer mig med huvudet ovanför ytan för att undvika yrsel, eller jag kan åtminstone skylla på det.
Tomas vinterbadar.
Efter bastun stannar jag till en stund inne i Kathrines och Torbjörns kaminuppvärmda tält innan jag senare, ren och fräsch, hoppar ner i min supervarma vintersäck. Äntligen kommer den till användning för inatt verkar det bli kallt. Himlen är stjärnklar och temperaturen har sjunkit ordentligt efter att solen gått ned. En bra dag på fjället tillända med bastun som grädde på moset.
